Historisk dräkt och hantverk

God Jul och bloggflytt

2008-12-25T19:19:00.002+01:00

Jag skulle vilja passa på att få önska en god jul, samt uppmärksamma att min blogg flyttar till wordpress. Hädanefter får ni läsa om min sömnad, hantverk och annat pyssel på: http://historiskdrakt.wordpress.com/

Det är alltså samma blogg, fast med ny adress

I'd like to wish everyone a Merry Christmas, and let you know that I'm moving my blog to wordpress. From now on you're welcomed to check out my sewing, handicrafts and other stuff at: http://historiskdrakt.wordpress.com/

It's the same blog, just with a new address

Höstseghet och roshalsduk

2008-10-16T13:11:00.004+02:00

Nej jag har inte övergett bloggen trotts att det rått stiltje i en och en halv månad nu. Jag har helt enkelt haft en hel del att göra den senaste tiden med kursen, inte minst praktik och meningslösa skrivuppgifter som jag inte skulle önska min värsta fiende. Lägg därtill en allmän höstseghet som berövat mig den sista energin som behövs till att jobba effektivt och fokuserat med mitt hantverkande. Jag jobbar dock fortfarande sakta men säkert på mina syprojekt - med en extra betoning på sakta. Förmodligen kommer jag inte heller jobba intensivt på dräktprojektet (vilket kräver extra energi och noggranhet), utan det kommer förmodligen bli lite medeltida småprojekt mellan förfärdigandet av de olika dräktdelarna. Under tiden kan ni passa på att beundra min vackra halsduk till orsadräkten, inhandlad på Mora hemslöjd. Den är av vitt tuskaftvävt ylle (handvävt), 1,5 m lång och färgad med koschenill i knytbatik. Sådana s.k. roshalsukar (äv. alstrasur) var populära i hela Siljansbygden under 1800-talets mitt, men försvann nästan helt efter hand för att göra comeback på 1960-70-talet. Egentligen har den tunna halsduken funktionen av en slags slips eller dekorativ kravatt snarare än en egentlig halsduk.

The image above is showing my scarf worn with the traditional Orsa dräkt. It's made of white handwoven wool tie-dyed with cochineal, creating a floral-like pattern. Hence they're often refered to as "rose scarfs". These scarfs were popular throughout the Siljan-region up until the mid 1800's, and has seen a renewed popularity since the 1960-70's.

Wajttraja

2008-09-01T20:33:00.007+02:00

Det senaste plagget jag sytt är en födelsedagspresent, en wajttraja eller "vittröja" till min systers orsadräkt. Wajttrajan är den kvinnliga orsadräktens vanligaste ytterplagg och bärs under sommarhalvåret - på vintern kan den bäras över kasundjen (fårskinnspälsen) som ett skydd mot väta, och sys därför ganska stor och rymlig. En tjusigare variant sydd av mörkblått kläde finns också, och kallas då blåtraja. Wajttrajan på bilderna är sydd av naturvit vadmal, fodrad i livet med oblekt linnelärft (vanligt förr men inte idag) och knäpps med fyra par mässingshäktor. Ärmarna har uppslag av svart kläde, men mörkblått kläde används också.

Wajttrajan med sin insvängda midja, stora skört och kilar bär drag av det tidiga barockmodet och har till snittet varit i stort sett oförändrad sedan 1600-talet. Näst intill identiska tröjor bärs av tradition i alla ovansiljans socknar (I Mora kallas den exempelvis wajttråja, på Sollerön Wäjttröjja). Tröjor av liknande snitt påträffas f.ö. i andra gamla dräktområden i landet såsom Toarp i Västergötland eller Unnaryd i Småland, så typen tycks ha varit mycket spridd och populär bland allmogekvinnor i hela landet under 1600-talet.

Idag fodras normalt inte trajan, men förr kunde man fodra den i livet med linnelärft eller bomull. Eftersom dagens vadmal är betydligt tunnare i den gamla diton kände jag att den lika gärna kunde få lite extra stadga med linnefoder. Det blev också lättare att sy fast häktorna på det sättet.

Trajan är helt handsydd med ganska grov, gyllenblekt lintråd (20/3). Fållarna är sydda med kaststygn av lite tunnare tråd - halvblekt 35/2.

Två äldre kvinnor i Torsmo, Orsa, fotograferade år 1922 av Karl Lärka. Kvinnan till höger har wajttraja. Under 1800-talets slut fick de traditionella trajorna konkurrans från de nya slimsblusarna, och under 1900-talets första decennier bars de mestadels av äldre kvinnor. De är fortfarande ganska sällsynta, eftersom de flesta kvinnor och kullor som bär dräkt nöjer sig med att gå "barärmade" i bara ivördelen (överdelen, dvs blusen) under sommaren.

English: My latest garment is a so called wajttraja (literally "White jacket"), the traditional jacket of Orsa women, for my sister. It is made of natural-white vadmal, the heavily felted woollen cloth traditionally produced by Scandinavian peasants. The cuffs are made of black broadcloth, and the jacket is closed with four pairs of brass hooks and eyes. The bodice is lined with unbleached linen. Women's jackets of this kind was evidently popular throughout rural Sweden in the 17th century, and they were still in use as every-day wear by the peasants of the conservative Ovansiljan-region in northern Dalarna during the first decades of the 20th century. Today it's occasionally seen during festivities when traditional clothing is worn

Ofärd

2008-08-15T17:05:00.003+02:00

Har precis läst ut Dick Harrisons debutroman Ofärd, och kunde förståss inte låta bli att skriva ihop en liten recension. Att Harrisons är mycket skicklig i skrivandets konst är ingen överraskning för oss som läst hans populärhistoriska böcker, och när han nu övergår till romanens form blir det knappast ett sämre resultat. Men det är inte språket som är det intressanta i Ofärd (för att vara blivande svensklärare är jag i ärlighetens namn nästan skamligt ointresserad av huruvida skönlitteratur författas på ett "bra språk") utan handlingen och personporträtten. I korthet handlar romanen om den östgötiske hövdingasonen Ulvbjörn Vamodsson, som efter en rad dramatiska händelser och prövningar hamnar i det frankiska riket Neustrien (i dagens nordvästra Frankrike) och så småningom träder i tjänst hos den regerande drottningen Balthild. Efter att ha klarat sig undan en hel del våldsamma händelser återvänder Ulvbjörn tillslut till Östergötland, för att göra upp med gamla fiender. Mer än så behöver inte sägas. Först och främst är det fräscht att läsa en historisk roman som utspelar sig i en så udda tid som 600-talet. För det andra känns det befriande att huvudpersonen Ulvbjörn bryter mot den förväntade, stereotypa hjälterollen (och antihjälterollen med för den delen). Den östgötiske krigaren är en ganska sammansatt figur, och till övervägande del faktiskt ganska osympatisk. Han handlar inte som 2000-talets människor förväntar sig av en protagonist, utan är snarare något så unikt som en realistisk 600-talsmänniska. Jag hade befarat att den uttalade pacifisten Harrison skulle projicera sina åsikter på sin huvudperson, men så blev inte fallet vilket jag som läsare tackar för. Tvärtom skildras tidens våldsamheter på ett cyniskt och skapligt sakligt vis, det är med andra ord inte tal om de annars obligatoriska moraliseringarna. Inte heller märker man av några politiska eller ideologiska agendor (som exempelvis i Jan Guillous Arntrilogi), utan Ulvbjörn och hans samtida får helt enkelt agera just i egenskapen av 600-talskaraktärer. Ulvbjörn förkastar inte sina krigiska asar till förmån för Kristus, och han återvänder heller inte likt Arn till sin "barbariska" hembygd för att välsigna sina grymtande landsmän med främmande civilisationers "överlägsna" kultur. Det är inte någon psykopat som skildras, men utifrån sin tids värderingar är det helt enkelt inte kontroversiellt för Ulvbjörn att hugga ner folk i kyrkan eller slita åt sig en trälkvinna när han känner för det, för att sedan röras till tårar av himmelsk gregoriansk sång.
I romanen väver Harrison samman saga med verklighet, och det står utom tvivel att han både har stora kunskaper och ett brinnande intresse för det tidigmedeltida Europa, inte minst Frankerrikena som han f.ö. behandlar utförligt i tegelstenen Krigarnas och helgonens tid. Ibland blir dock Harrisons entusiasm för ämnet så stor att han svävar ut i ganska detaljerade redogörelser för hur de politiska förhållandena i Neustrien, Austrasien, Burgund m.fl. såg ut under 600-talet, vilket inte är en helt lättsmält eller okomplicerad historia. I synnerhet i bokens mitt är det lätt att man helt tappar bort sig i alla ränker och invecklade politiska konstellationer som skildras. Men det är väl det man får ta när en historieprofessor skriver en roman!
Ofärd är utan tvekan en av de mest historiskt trovärdiga böcker som skrivits på svenska i genren, men den är för den sakens skulle inte en socialrealistisk dramatisering av 600-talets samhälle. Tvärtom är boken starkt subjektiv, och de övernaturliga inslagen som var en självklarhet för 600-talets människor är helt integrerade i handlingen. En varulv är alltså en varulv, och inte en epileptisk galning eller man utklädd i vargpäls. De övernaturliga inslagen skildras gärna på ett drömliknande sätt, och det är väl upp till läsaren om man ska läsa boken som en slags magisk realism eller världen som den upplevs utifrån 600-talsögon. I vilket fall som helst tvinnas det objektivt realistiska och det subjektivt övernaturliga samman på ett mycket effektfullt och smidigt sätt, och ger romanen en stundtals gotisk stämning.
Jag ger Ofärd en fyra av fem, men jag är säker på att långt ifrån alla skulle uppskatta boken. Den som vill ha sin moraliske hjälte inklämd i en story av Hollywoodmodell riskerar att bli besviken, och jag kan tänka mig att läsare som inte är hyfsat intresserade av tidigmedeltida historia lätt kan bli uttråkade eller tappa bort sig. Till och med jag själv som läst Krigarnas och helgonens tid två gånger hade svårt att hänga med i alla bokens vändningar som utgår från historiska händelser. Det är inte historia serverad på serietidningsnivå som exempelvis i Conn Igguldens Caesar-böcker, utan allt är tillkrånglat och med tidstypiska namn och termer som exempelvis Ecclesia (kyrka), Episcop (Biskop), Sequana (floden Seine) eller Chlodovech (Louis på modern franska eller Ludvig på svenska).

Vadmal igår och vadmal idag

2008-08-02T20:24:00.005+02:00

Tänkte bara visa en jämförelse mellan äkta gammal vadmal och modern dito. Underst en vadmalsspillbit från vår gamla gård, Slottgården i Hansjö, Orsa (förmodligen vävd någon gång mellan 1850-1900). Den är hemvävd i fyrskaftskypert och kraftigt filtad i vadmalsstamp. Över den en bit av det nyvävda tyg som jag inhandlat för sömnaden av orsadräkten. Det är den kraftigaste naturfärgade vadmalen jag kunde hitta, men även om känslan i tyget liknar den i originalet är den ändå knappt hälften så tjock som den gamla stampade vadmalen. Med så kraftigt tyg var det förr svårt att sy ihop plagg på vanligt sätt, med efterstygn och pressade sömsmåner. Istället brukade man lägga styckena räta mot räta och kasta ihop dem från avigssidan med grov lintråd, för att sedan sy ytterligare en slags fållsöm från rätsidan. Detta kallades tydligen "iträ" eller "närling" hos de gamla sockenskräddarna.

The image is showing a small piece of authentic old home-woven vadmal (a heavily felted woolen cloth used by Scandinavian peasants in the past) from my family's old farm in Orsa, compared to a piece of its modern substitute. The original vadmal below is nearly twice as thick as the modern fabric above.

Doublet/Tröja II

2008-07-25T18:09:00.008+02:00

En fortsättning på mitt tidigare inlägg.

My earlier post continued.

Här ses fodret till doubleten fastråcklat vid yttertyget, som sedan sys fast med kaststygn längst kanterna. The image is showing the lining tacked in place to the outer fabric, to be attached with hem-stitches along the edges.

Hur jag syr knapparna. En cirkel på 3 cm i dm av samma tyg som plagget sys och dras ihop till en liten boll som sedan fästs vid kanten. En mer utförlig förklaring finns här.

How the buttons are made. A circle cut from the same same fabric as the garment (3 cm in diameter) are sewn and gathered to a small "ball" that is later attached to the edge. A more detailed instruction can be found here.

Knapphålen sys med brodyrtråd i samma vejdeblå färg som klädet. Utförlig beskrivning hittas här.
The buttonholes are made with embroidery thread in the same woad colour as the broadcloth. For a detailed instruction check out this link.

Resultatet (får ursäkta den dåliga bildkvaliteten). Tröjan är som ni ser ganska lik cotehardierna, men är kortare och kräver därmed lite längre hosor. Hosorna på bilden är också nya och sydda av krappfärgat engelskt kläde av samma kvalitet som tröjan. De är sydda med sula, baserat på Londonfynden samt en tidig 1400-talssketch av Pisanello. Av tyget som blev över sydde jag en s.k. påsmössa, som att döma av medeltida konst var en mycket populär huvudbonad bland alla samhällsklasser under 1300-talets andra hälft och 1400-talet.

The end result (you have to excuse the lousy photo-quality). As you can see, the doublet is quite similar to the cotehardies, but is shorter and thus demands longer hosen. The hosen in the photo are also new, and made with a madder-coloured English broadcloth of the same quality as the doublet. They're soled, based on the medieval hosen found in London, and an early 15th century sketch by Pisanello. From the scraps of fabric left I made a so called "Bag hat", to judge by period art a very popular type of headgear among all classes of society during the second half of the 14th century and the 15th century.

Förmodligen dröjer det ett bra tag innan jag syr några nya 1300-talsplagg eller medeltida kläder ö h t, eftersom jag planerar att dra igång sömnaden av min planerade orsadräkt, ett projekt som kommer att hålla mig sysselsatt resten av sommaren.

It will probably be a while until I make another 14th century garment, or any medieval garment at all, since I'm planning to begin the sewing of my traditional Orsa dräkt, a project that will keep me occupied for the rest of this summer

Doublet/Tröja

2008-07-14T13:42:00.008+02:00

Mitt pågående projekt: en doublet från 1300-talets slut. Doubleten är ett plagg som torde ha benämnts tröja i det medeltida Sverige, och den är från början svår att skilja från cotehardien. Med all sannolikhet är plagget utvecklad ur cotehardien, snittet tycks ha varit snarlikt men doubleten fungerade som ett mellanplagg, alltså ett plagg som bärs över skjortan men under en överkjortel/surcotte. De allt längre hosorna kunde också knytas fast på insidan av doubleten, istället för vid brokabältet som var vanligast dessförinnan. Generellt tycks 1300-talsdoubleten ha skiljt sig från cotehardien i det att den är kortare, ungefär höftlång. I dåtida konst avbildas plagget oftast med sprund i sidorna, och hela ärmar som är tajta men mestadels tycks sakna knäppning. Under 1400-talet då snörning blir modernt tycks doubleten så gott som alltid ha snörats ihop, men jag har trots idogt letande inte kunnat hitta några övertygande belägg för att plagget skulle ha snörats under 1300-talet. Därför beslöt jag mig för att ha knäppning till min doublet. I huvudsak är mina källor Charles de Blois s.k. pourpoint (ca 1364), som möjligen kan ses som en övergång från cotehardien till en doublet, samt en avbildning ur Bible Historiale (1371) av den franske hovmannen Jean de Vaudetar.
Materialet till min doublet är ett vejdefärgat engelskt kläde av fin kvalitet, inköpt från Handelsgillet (som nu till alla svenska reenactares sorg nu ska lägga ner sin verksamhet). Som foder använder jag ett stadigt, oblekt linnetyg.

Late 14th century doublet
This is my current project, a late 14th century doublet (or tröja as it would have been referred to in medieval Sweden). The early doublet is difficult to distinguish from the cotehardie, and it’s very likely that the doublet was developed from the latter garment. The cut seems to have been similar to that of the cotehardie, but the doublet worked as a “middle-garment” intended to be worn over the shirt but beneath a sutcotte. Long hosen could also be tied to the doublet’s inside, instead of being tied to the braies’ belt which was the earlier custom. Generally, the 14th century doublet seems to be distinguished from the cotehardie by it’s length – it’s usually somewhat shorter, about hip-length. In period art the garment is frequently depicted with slits at the sides, and whole sleeves that usually lack buttoning. In the 15th century as lacing became fashionable, the doublet is almost always shown with a lacing, but despite meticolous research I’ve failed to find any convincing evidence for laced doublets in the 14th century. Thus, I decided to go for a buttoning for my doublet. My main sources are the so called pourpoint of Charles de Blois (ca 1364) (that might be regarded as an interesting transition from the cotehardie to the doublet) and a depiction of the French courtier Jean de Vaudetar from the Bible Historiale (1371).
The material for my doublet is a woad-coloured English broadcloth of fine quality, and a coarse and unbleched linen fabric for lining.

Jean de Vaudetar (t.v.) överlämnar bibel till kung Charles V av Frankrike (Bible Historiale, 1371). T.v: scen ur Grandes Chroniques de France, sent 1300-tal. Jean de Vaudetar (left) presenting a bible to king Charles V of France (Bible Historiale, 1371). right: Scene from Grandes Chroniques de France, late 14th century.

Tröjor/doubleter abildade i en handskrift (B 68) av Magnus Erikssons landslag. Skriften är från 1430, men de knäppta doubleterna för tankarna till det sena 1300-talets mode. Doublets depicted in a 1430 edition of Swedish King Magnus Eriksson's Law of the realm (B 68). Although from a later time, the buttoned doublets are reminiscent of late 14th century fashion.

Yttertyg och foder klippta. Innan jag klipper i tygerna tvättas linnet och klädet dampas med ånga och strykjärn - för att förhindra senare krympning. Outer fabric and lining cut. Before the fabric is put under the scissors, the linen is washed and the broadcloth damped with steam and iron - all to prevent later shrinking.

Delarna nålas, tråcklas och sys ihop med efterstygn. Sömsmånen presses sedan. The parts are pinned, tacked and sewn with backstitches. The edges are then turned and flattened.

Fortsättning följer. To be continued

Cotehardie II

2008-07-09T14:06:00.007+02:00

Försökte mig på att göra en till cotehardie med aningen bättre passform än min första. Ärmarna förkortades och gjordes snävare, men annars är den sydd efter exakt samma mönster som den första. Visst sitter ärmarna bättre, men till priset av något minskad rörlighet. Tyget är samma blå uniformstyg som jag använde till min bockstenskjortel, men till figurnära plagg av den här typen passar det sämre då det är ganska styvt. Knapphålen sydde jag den här gången med silkestråd.

My second attempt at a Cotehardie - this time I tried to get a closer fit compared to my first one. The sleeves were shortened and made tighter, but otherwise the garment is cut from the very same pattern I used for my first cotehardie. The sleeves sure got a better fit, but at the cost of somewhat reduced mobility. The fabric is the same blue Navy uniform-fabric I used for my Bocksten coat, but for a tight-fitted garment like this it is less suitable as it's quite stiff. The buttonholes were finished with silk-thread this time.

Bältesväska, 1300-tal

2008-06-30T21:14:00.005+02:00

Mitt senaste projekt är en bältesväska av 1300-talstyp, baserad på ett fynd från Helgeandsholmen i Stockholm. Väskor av den här typen blev på modet under 1300-talet, de användes i ett par sekler framåt och syns ofta i konsten från den tiden. Det är en väsktyp som ofta gjordes att efterlikna det manliga könsorganet, och bars gärna med en testikeldolk, en annan övertydlig virilitets- och manlighetssymbol. Vi kan med ganska stor säkerhet säga att enbart män bar sådana väskor, även om man ibland kan se kvinnor bära dem i nutida reenactmentsammanhang. Vidare bars dessa väskor i civila sammanhang, och även om soldater utan tvivel tog med sig dem på fälttåg finns det ingen som helst anledning att bära dem i strid så som många nutida reenactors envisas med att göra (vad är nyttan med att ha med sig en väska med tärningar, mynt och eldstål på slagfältet? Den är med största sannolikhet bara i vägen, och risken att förlora sin dyrbara väska i stridsvimlet är knappast motiverad).
Flera fynd av medeltida bältesväskor har gjorts runtom i Europa, men såvitt jag vet är helgeandsväskan den enda som hittats i Sverige. Den är ganska typisk (om än enkel) för väskor av den typen, med två fack och pungar. På ett styvare, mörkbrunt ytterläder har två fack sytts på och vänts i vått tillstånd. Det främre facket i locket är av linne på en läderkant medan huvudfacket baktill är av ett lite mjukare, rödbrunt läder. Pungarna som sytts fast på det bakre facket är av smidigt, naturfärgat getskinn. Slutligen har väskans olika delar fästs ihop med en laskad söm. Alla övriga sömmar har sytts med kraftig, vaxad, tretrådig lintråd. Resultatet blev ganska hyfsat, även om ytterlädret är i styvaste laget. Vid nästa väskkonstruktion kommer jag nog använda mig av ett smidigare läder även till ytterlädret.
Fram till nyligen har reenactors ofta haft svårigheter att rekonstruera väskor pga det arkeologiska materialets svårtillgänglighet, men tack vare boken Purses in Pieces av den framlidne nederländske arkeologen Olaf Goubitz har kunskapen om hur dessa väskor är konstruerade blivit tillgänglig. Ska man göra seriösa rekonstruktioner av medeltida väskor är den boken inte bara starkt rekommenderad, utan nästan ett måste.

14th century girdle purse

My latest project is a girdle purse of 14th century-type, based on a find from Helgeandsholmen (Islet of the Holy Spirit) in central Stockholm. Purses of this kind became fashionable during the 14th century, they stayed popular for a couple of centuries and frequently appear in period art. This kind of purses were often made to allude to the male genitalia, and were regularly worn with a bollock-dagger – another potent sign of manhood and virility. Thus we can with a fairly amount of certainty say that these purses were worn by men only, despite the fact that you sometimes see women wearing them in modern re-enactment. Moreover, these purses were worn by civilians, and even though soldiers without doubt brought them on campaign, there are no reasons whatsoever to carry them into battle like many modern reenactors persist in doing (what’s the point in bringing a purse containing dices, coins and steel striker to the battlefield? It will, in my opinion, only serve as an redundant burden, and the risk of loosing your precious purse in the heat of battle is hardly motivated).
Several finds of girdle purses have been made throughout Europe, but as far as I know the Helgeands-purse is the only one from Sweden. It’s quite typical (though simple) for this kind of purse, with two compartments and pouchlets. On a sturdier, dark brown outer panel the two compartments have been attached and turned while wet. The front compartment on the lid is made from linen attached to a leather panel, whereas the rear or main compartment is made from a softer, reddish-brown leather. The pouchlets which is attached to the rear compartment is of a soft, naturally coloured goat-skin. Finally, the purse’s parts have been joined together with a leather binding threaded through the layers. All other seams are made with a strong, three-treaded and waxed linen thread. The result turned out quite decent, although the outer panel feels a bit too sturdy and stiff. Next time I make a purse I’ll probably use a less stiff leather to this part as well.
Until recently, reenactors have had difficulties in reconstructing purses due to limited access to the archeological material, but thanks to the book Purses in Pieces by the late Dutch archaeologist Olaf Goubitz the knowledge on how these purses were constructed have been available. If one is to make serious reconstructions of medieval purses, this book is not only highly recommended, but next to a must-read.

Orsadräkt på G

2008-06-19T10:27:00.012+02:00

Börjar äntligen bli dags att sy mig en egen orsadräkt. Har planerat att skaffa dräkt i ett par år nu, och efter en tur upp till Orsa förra veckan har jag det mesta av materialet. Besökte bl.a. en sömmerska som hade vänligheten att låta mig rita av hennes mönster till dräktens olika plagg, så nu är det egentligen bara att börja sy så fort jag är klar med mina pågående 1300-talsprojekt. Köpte mig också en stilig hatt av 1850-talstyp av en dräktskräddare och hattmakare i Rättvik.
Orsadräkten är en av Dalarnas – och Sveriges – allra äldsta och längst använda dräkter. Mansdräkten har tydliga drag av det tidiga 1600-talets barockmode, medan kvinnodräkten med sin ålderdomliga livkjol kan härledas ända till 1500-talet. Orsadräkten och de andra besläktade sockendräkterna i Ovansiljan berördes i stort sett inte alls av empirmodet, som annars fick ett så starkt genomslag i Dalarna och i resten av landet i början av 1800-talet, utan har intressant nog konserverat dessa påtagliga renässans- och barockdrag. Det är en rik och ömt vårdad dräkttradition som man envist hållit fast vid långt in på 1900-talet – fortfarande på 1920-talet var det inte helt ovanligt att äldre människor bar dräkt dagligen, och enstaka åldringar bar ännu dräktplagg så sent som på 50-talet. Dräktskicket började visserligen moderniseras och upplösas från och med 1870-talet, men i motsatts till närliggande Mora skedde utvecklingen mycket långsamt och den dräkt som bärs idag skiljer sig knappast mycket från den som bars för 200 eller t.o.m. 300 år sedan. Det är en dräkt som formats efter bygdens fattigdom och behov av rejäla plagg i kombination med påhittighet och hantverksflit. Enkla material såsom ofärgad gråvit vadmal kontrasteras mot vackra bandvävda band och kvinnornas omsorgsfullt broderade ässklänningär (halskläden). Orkar inte skriva mer nu så ni får hålla till godo på några fina gamla bilder på ossfok, orsafolk, i dräkt. Bilderna är från Orsa bildarkiv

Orsapar fotograferat i början av 1860-talet av C.E. Källström, en av de äldsta kända bilderna på ossfok. Mannen har waitwäst ("vitväst" = tröja) av ofärgad vadmal, och knibrakkorna (knäbyxorna) verkar vara av samma material. Under waitwästn en stjimpo (skinnförkläde), på benen de blå finsockorna och på fötterna skor med kraftig näversula och plös. Runt hatten är det mönstervävda attbånndet med tre tuppor (tofsar) av garn lindat. Kullan (hon verkar vara en kulla, dvs ogift flicka, eftersom den gifta kvinnans kelingatt saknas) har kasung (fårskinnströja), ässklä och flaxn (dok) på huvudet. Förklädet verkar vara av skinn, och då bör även kjolen vara av det materialet, s.k. nidåkasung.

Blecko Erik fotograferad med hustru på 1890-talet. Under waitwästn men över stjimpan har han det mörkblå högtidslivstycket (livstittj) av kläde eller vadmal. De traditionella näverskorna har ersatts med snörkängor, som blev populära både bland män och kvinnor under 1800-talets sista decennier. Kvinnan har en vikt och stärkt sjalett eller trasa över kelingattn, den gifta kvinnans hätta.

Baptistpastorn Dordlofva Erik Ersson från Stenberg på ett alteljéfoto från 1890-talet. Över den knäppta waiwästn bär han löngruttjen - den högtidliga långrocken av mörkblått kläde. På vintern bars den över den långa fårskinnspälsen då man skulle vara finklädd.

Barn från Hedgården fotograferade 1888. I slutet av 1800-talet blev det vanligt särskilt bland de yngre att komplettera de traditionella plaggen med "slims", dvs modeplagg som traditionellt inte hörde till dräkten. Kullan bär modern blus till traditionell magd och livkjol, medan den stående pojken har långbyxor till livstittj och waitwäst. Han har också till skillnad från den sittande pojken lagt undan stjimpan.

Skolklass från Skattungbyn fotograferad 1893. Alla pojkar har waitwäst, några har blå livstittj under medan andra har vita. Kullorna i bakre raden har alla slimsblusar, medan de som sitter i den främre har traditionella kasungar.

Ors Lars fotograferad kring förra sekelskiftet. Under stjimpans kant ser man tydligt de för Orsa utmärkande tupporna av stansat sämskskinn, som är fastsydda i linningen på stjinnbrakkorna, knäbyxorna av sämskskinn.

Micholsgården på 1920-talet. Den yngre generationen har helt övergått till slims, medan gåmbelfotji fortfarande envist håller fast vid traditionen.

Byskräddaren Pärar Juga från Skattungbyn fotograferad av solleröfotografen Karl Lärka 1920. Han har löngkasung av fårskinn, livstittj av sämskskinn och brett bälte med tre spännen. Över knäsockorna har han snosukkur - damasker av vadmal

Cotehardie, 1300-talets andra hälft

2008-06-08T18:28:00.009+02:00

Cotehardien, eller den ”Djärva kjorteln” som det betyder på franska*, börjar dyka upp ett par decennier in på 1300-talet då modet börjar förorda mer kroppsnära plagg för båda könen. Ett resultat av detta är att plaggen behöver knäppas, och det blir högsta mode att visa upp långa knapprader på plaggen, ofta tillverkade av samma tyg som plagget men även av metall. Några bevarade manscotehardier finns tyvärr inte, men vi har ett rikt bildmaterial och bevarade vapenrockar av likartad konstruktion, såsom den jupon som ska ha tillhört den franske kungen Charles VI. Min cotehardie är sydd av ett grågrönt ylletyg med valkad och överklippt yta som bör motsvara ett enklare kläde. Kläde tillverkades i nästan industriell skala på flera håll i Europa, på 1300-talet framförallt i Flandern och Nordtyskland, och de importerades i stora mängder till bl.a. Sverige. Priserna varierade efter tygets tillverkningsort, dyrast var kläde från Courtrai och Ypres, medan kläde från Thorn i Preussen endast kostade drygt hälften så mycket.

* En skandinavisk form jag stött på är kothardi, men jag gissar att plagget normalt benämndes som ”kjortel” eller kanske ”tröja” i medeltidens Sverige

Cotehardien är delvis inspirerad av den engelske godsägaren Walter Helyons gravbild, ca 1360. The Cotehardie is partially inspired by the effigy of English freeholder Walter Helyon, ca 1360.

Min cotehardie har 12 tygknappar i vardera ärm, samt knäpps framtill med 30 knappar (de färdiga knapparna är ca 1,5 cm i diameter). Att tillverka dessa 54 tygknappar, sy fast dem samt göra 54 motsvarande knapphål tog åtminstone 25 timmar effektiv arbetstid. Sammanhållande sömmar är sydda med 35/2 oblekt och vaxat lingarn, ca 5-6 efterstygn/cm. Sömnsmånen är ca 1 cm och för det mesta lämnad öppen eftersom klädet inte fransar sig så lätt. Knapphålen är sydda med knapphålsstygn av samma sorts lintråd (vanliga kaststygn lär ha varit vanligare under medeltiden, men det är snyggare med knapphålsstygn). Längst med knapphålen har tyget förstärkts på insidan med en ca 4 cm bred infodring av oblekt linne, nedsydd med kaststygn med tunnare lingarn som inte syns på rätsidan. Ärmarnas passform blev kanske inte helt perfekt, men jag gjorde dem lite vidare medvetet för att en doublet/tröja eventuellt ska få plats under. Jag kan tänka mig att en cotehardie av det här slaget kunde ha burits av en lägre borgare eller modemedveten bonde kring 1360 och några decennier fram. En förmögnare borgare eller adelsman hade förmodligen föredragit ett ännu tjusigare kläde som material, och knapphål sydda med silkestråd.

Mid-late 14th century Cotehardie

The Cotehardie, or French for “Bold cote”, begin to appear a couple of decades into the 14th century as the new ideals and fashions require more close-fitting garments for both men and women. As a result, the garments needed some kind of closure, and long rows of buttons became the hottest fashion to sport, often made from the same fabric as the garment itself but also from metal. There are no surviving male cotehardies from the middle ages, but they’re well represented in the rich period art, and also there are preserved arming coats of similar pattern and construction, such as the jupon of Charles VI of France. My cotehardie is made from a fulled, greyish green woollen fabric that could be considered to be a simpler broadcloth. Broadcloth was produced at an almost industrial scale in medieval Europe, by the 14th century especially in Flanders and northern Germany, and it was exported to countries throughout Europe in great quantities, including Sweden. Prices varied depending on the fabric’s place of origin, most expensive was broadcloth from Courtrai and Ypres, whereas that made in Thorn in Prussia could be bought at about half that price.

Struthätta i svart kläde och vitt yllefoder, mönster efter Bockstensfyndet. Hood of black broadcloth and white woollen lining, pattern based on the Bocksten find

My cotehardie have 12 cloth buttons for each sleeve, and is closed at the front with another 30 buttons (the finished buttons are about 1,5 cm or 0,6 in diameter). To make these 54 buttons, to fasten them and to sew a further 54 corresponding buttonholes took at least 25 work hours. The seams are sewn with 35/2 and waxed and unbleached linen thread, about 5-6 backstitches / cm. The seam allowance is about 1 cm (0,4 in) and mostly left raw as broadcloth doesn’t fray easily. The buttonholes are sewn with buttonhole-stitches with the same thread (simple whip-stitches seems to have been the most common in the middle ages but buttonhole-stitches looks tidier). Along the buttonholes the fabric has been reinforced with a nearly 4 cm wide (1,5 in) strip of unbleached linen as lining, attached with hem-stitches from a thinner linen thread that is not visible on the right side. The fit of the sleeves might not be perfect, but I made them a bit loose on purpose to allow a doublet to be worn beneath. A cotehardie of this type might have been worn by a middle-class townsman or fashion-conscious peasant at the time around 1360 and some decades on. A wealthier merchant or nobleman would probably have preferred an even more exclusive broadcloth, and buttonholes finished with silk thread.

Bältesväska efter ett 1300-talsfynd från Helgeandsholmen, Stockholm. Belt purse based on a 14th century find from Helgeandsholmen, Stockholm

En liten sommarpromenad i skogen

2008-06-08T13:33:00.010+02:00

I morse trotsade jag den mördande värmen och tog en liten tur i skogen med de några av de senaste plaggen jag sytt. Det är en 1300-talsdräkt med kjortel och kniv (kniven är ej tillverkad av mig) efter bockstensfyndet, enkel mössa efter grönländska Herjolfsnes-fyndet no 86 och enkla remkängor (ej tillverkade av mig). Kjorteln och mössan är sydd av marinens kläde av kraftig kvalitet, och även om tyget är väldigt härligt så kanske det inte är det optimala för sommarbruk, speciellt inte en het dag som denna…

A short summer’s walk in the woods

This morning I defied the scorching heat and took a little walk in the woods with some of the garments I’ve made lately. It’s a mid-late 14th century outfit with cote and knife (knife not made by me) after the Bocksten find, a simple cap after Greenlandic Herjolfsnes find no 86 and a pair of simple laced ankle boots (not made by me). The cote (known as kjortel in medieval Scandinavia) and the cap is made from the Swedish navy’s sturdy woollen broadcloth, and although the fabric is very nice it might not be ideal for summer wear, especially not for a hot day like today…

Kläderna i John Adams

2008-05-08T21:08:00.002+02:00

HBO:s senaste historiska serie John Adams bjuder inte bara på en fascinerande skildring av USA:s första 50 år som nation, utan också en otroligt inspirerande upplevelse för historiska återskapare och reenactors. Sällan har historien känts så realistisk och verklighetstrogen som i John Adams. Dialogen, arkitekturen, människornas kariesangripna tänder – minsta detalj har återskapats på ett förbluffande övertygande sätt. Men som tillverkare av historiska kläder är det dräkterna som gör mig mest imponerad. I seriens sju delar, som jag precis har sett klart, får vi följa hela modets utveckling från 1770-talets flashiga rokoko till det tidiga 1800-talets högdragna empir. Det är en veritabel dräktkavalkad där vi får se alltifrån slavarnas sorgliga trasor till det franska hovets pompösa sidendräkter. Om inte annat är kläderna otroligt välgjorda, sydda av specialvävda tyger som tagits fram under inspelningen just för att motsvara de historiska tygerna. Det är första gången på film som jag faktiskt tydligt kan se att synliga sömmar på dräkterna är handsydda! Jag har ingen koll på vilka som har ansvarat för filmens kostym, men vilka de än är har de gjort ett förbaskat bra jobb. Jag tvekar inte när jag säger att kläderna i John Adams är bland de mest historiskt korrekta jag sett på film.

Jag får tacka Nihonshu för att han tipsade om serien tidigare i vår. I Sverige är namn som George Washington och Thomas Jefferson knappast särskilt obekanta för de som läst historia, men hur många har egentligen hört talats om John Adams? I ärlighetens namn visste jag ingenting om denne enkle bondson som blev advokat, och som senare inte bara blev en av USA:s ”founding fathers”, utan landets andre president och efterträdare till Washington. Trots mina begränsade kunskaper i ämnet vågar jag nog påstå att serien förmedlar en rättvis, trovärdig bild av historien kring USA:s tillkomst.

John Adams (Paul Giamatti) & Abigail Adams (Laura Linney)

The costumes in John Adams

The latest historical miniseries from HBO, John Adams, offers not only a fascinating account of the United States first 50 years as a nation, but is also an incredibly inspiring show for the living historian and the reenactor. Rarely has history come to life in such an accurate and true-to-life way as in John Adams. The dialogue, the architecture, the teeth decaying from caries – every detail of 18th century life has been meticulously recreated in an amazingly convincing way. But as a maker of historical clothing, the costumes are what impresses me the most. In the seven-part series, which I’ve just finished watching, we get to follow the evolution of fashion, from the flashy style of the 1770’s to the haughty regency clothing of the early 19th century. It’s a veritable cavalcade of period clothing where the poor tatters of the slaves are featured as well as the flamboyant silk-dresses of the French royal court. Above all, the garments are incredibly well made, sewn from specially-woven fabrics produced for the series to match the period fabrics used in colonial America. And for the first time on screen, all visible seams are clearly hand-sewn! I’m not sure who the people responsible for the costumes are, but anyway they have made a damn good job. I would not hesitate to say that the costumes in John Adams are among the best and most historical accurate I’ve ever seen on screen.

My thanks to Nihonshu who told us about the miniseries earlier this spring. In Sweden, names like George Washington and Thomas Jefferson are hardly unfamiliar to those who have studied history, but I doubt that many have heard of John Adams. To be honest, before watching the series I knew nothing about this simple son of a farmer, who became a lawyer, and later was to become not only one of the founding fathers of the US, but also the nation’s second president and successor to Washington. Despite my limited knowledge of the subject, I dare to say that this series conveys a balanced, accurate picture of the history surrounding the birth of the United States.

Sockendräkternas Dalarna

2008-05-02T16:36:00.008+02:00

Spelmannen Haga Olof Persson från Malung fotograferad av Karl Lärka 1923. Fiddler Haga Olof Persson of Malung parish, 1923 (Mora bygdearkiv)

Scroll down for English text

Gamla gubbar och tanter med färgglada dräkter som virvlar runt i dans. Förkläden och kjolar som får den fagraste kullan att se ut som en gammal kärring, elaka föräldrar som skämmer ut sina barn genom att spöka ut dem med kjolväska och blommiga hättor – och hur bögigt är det inte med masarnas gula knäbyxor med ett par rejäla knätofsar? Ja det är väl den gängse bilden av daladräkterna, och folkdräkter ö h t, ute i landet. Urtöntigt fjolleri eller förljugen nationalromantik. Aldrig har var dräkttradition varit så ute som nu i början av 2000-talet. Överallt i vårt avlånga land utom i Dalarna förståss.

Våmhusfolk i Skattungbyn, Orsa, midsommar 2007. Folk dancers from Våmhus parish at the 2007 midsummer-celebrations in Skattungbyn village, Orsa, Dalarna

Det är verkligen svårt att förklara för folk utifrån vilken ställning sockendräkterna faktiskt ännu har i Dalarna. Visst finns det ungdomar som rodnar och vänder bort blicken när mamma och mormor envisas med att komma i dräkt till studenten, men i det stora hela betraktas sockendräkterna som en självklarhet, i synnerhet i Dalarnas kärnland kring Siljan och Dalälven. Nu är jag visserligen inte själv infödd dalmas, men genom släktskap och ursprung har jag en stark anknytning dit och har växt upp med knätofsar och randiga förkläden som något alldeles naturligt. Dalarna torde vara det enda stället i hela vårt land där en kille faktiskt kan bära sin dräkt med stolthet, det är helt enkelt en region som i kulturellt avseende skarpt skiljer sig från resten av Sverige (ironiskt nog då Dalarna alltid har fått representera det typiskt svenska). Det är nog endast norrmännen som tack vare sitt svärmeri för sina ”bunader” kan sätta sig in i dalfolkets tänk.
Att merparten av dalarnas sockendräkter faktiskt är ”genuina” dräkter med lång tradition är det få tycks veta. De är inte några slags maskeraddräkter för turistjippon, utan delar av ett ömt vårdat textilt kulturarv. De är inte några nationalromantiska "konstruktioner" från förra sekelskiftet, utan autentiska kläder som utvecklats och faktiskt använts av dala-allmogen under flera generationer. Dalarna är med största sannolikhet det enda svenska landskapet där dräkterna ännu är en levande del av kulturen, så till vida att de inte bara används som rekvisita till folkdans och midsommarfiranden, utan som värdiga högtidsdräkter till konfirmation, födelsedagsfiranden, begravningar, doktorspromotioner etc. Den enda parallell jag kan komma på för skandinavisk del är det samiska dräktskicket.
För den som vill läsa mer om bruket av dräkt i ett samtida etnologiskt perspektiv kan jag rekommendera Ulla Centergrans intressanta avhandling Bygdedräkter: Bruk och brukare.

Zorns målning "Dans i Gopsmorstugan" (1917). "Dance in the Gopsmor cottage", painting by famous Swedish artist Anders Zorn of Mora, Dalarna.

Traditional clothing of Dalarna

Old men and women, dressed in colourful garb in a whirling dance. Aprons and skirts that can make the prettiest kulla (Dalecarlian girl) look like an old hag. Mean parents who are embarrassing their children by making them wear girdle-purses and flower-patterned caps – and seriously, how queer aren’t the yellow knee-breeches of chamois leather worn by the masar (Dalecarlian men) along with tassled garters? Well that seems to be the prevailing image of traditional Dalecarlian garb, and of traditional Swedish clothing in general, in our country. Goofy “pansy business” or false romantic nationalism. Never before have our tradition of dräkt (Swedish traditional garb) been so out of fashion as today at the turn of the 21st century. That’s true everywhere in our stretched out country, except for the region of Dalarna (Dalecarlia) of course.

De ökända knätofsarna, eller tuppor som de kallas i Dalarna (Rättviksdräkten). The infamous tassled garters, or tuppor as they're known in Dalarna (traditional Rättvik garb)

It’s really hard to explain to outsiders in which high esteem traditional clothing are still being held by Dalecarlians. Sure there are blushing youths who avert their eyes when mum and grandma persist in showing up in traditional garb at graduation day, but on the whole, traditional clothing are seen as key components of the local cultural heritage, especially in the Dalecarlian heartland around Lake Siljan and the Dalälven river. I’m not a Dalecarlia native, but through kinship and heritage I have strong ties to the region, and due to my upbringing in close connection with Dalecarlian culture I’ve come to view tassled garters and striped aprons as something completely ordinary and familiar. Dalarna is probably the only region in Sweden where a guy actually can wear his traditional garb with pride, it’s basically a region that culturally distinguish itself clearly from the rest of the country (which is an irony since Dalarna have always been used to represent what is considered to be “typically Swedish”). It’s probably only the Norwegians who thanks to their love for their bunads (traditional Norwegian garb) can relate to the mindset of the Dalecarlians.
Few seem to be aware of the fact that most of the Dalecarlian dräkts are actually genuine traditional clothing with a long history. They are in no way some kind of “fancy dress” for attracting tourists, but a carefully preserved and treasured cultural heritage in textile. They are not the inventions of early 20th century romantic nationalists, but have been developed and used for real by generations of rural Dalecarlians. Dalarna is in all likelihood the only region in Sweden were traditional clothing still is a part of a living culture, inasmuch as their use is not only limited as some kind of props for folk-dancing or midsummer celebrations, but as formal dress worthy of all kinds of festivities such as confirmations, birthday celebrations, funerals, academic graduations – you name it. The only other Scandinavian equivalent to this importance of traditional clothing I can think of is the traditional garb of the Saami minority.
To learn more about how Swedish traditional clothing is used today I’d like to recommend Bygdedräkter: Bruk och brukare by Ulla Centergran Ph.D. It’s in Swedish, but comes with an extensive summary in English.

Leksingar avbildade på 1800-talet. A 19th century depiction of people of Leksand parish

Note: The most commonly used Swedish term for traditional clothing, folkdräkt or simply dräkt, is generally translated into English as “National costume” or “folk costume”. I’m not comfortable with those terms as they denote some kind of fancy dress or theatrical costume. Instead I prefer to talk about traditional clothing or garb as it’s the most apt translation of the Swedish term dräkt. In Dalarna there are by tradition different sets of clothing or dräkter that distinguish each parish (Swedish: socken). Thus we often speak of sockendräkter or “parish garbs”. In Sweden, there are hundreds of documented sets of traditional clothing used by the rural population up til the mid 19th century. Most of them can be found in the southern region of Skåne (Scania) and in Dalarna (Dalecarlia) in central Sweden. Dalarna is commonly considered to be the heartland of Swedish folklore and ancient customs are very well-preserved here. Traditional clothing was still used as everyday-wear by many Dalecarlians well into the 20th century. Not surprisingly, traditional clothing are worn today more extensively in Dalarna than in any other Swedish province. For many traditional dalecarlian dräkter there are still more or less strict rules or codes regulating how and when the many different garments are to be worn, especially for women.

Rättvikspar från slutet av 1800-talet. Late 19th century couple from Rättvik parish (foto Mora bygdearkiv)

Medeltidsveckan II – Vad kan göras?

2008-04-21T20:48:00.004+02:00

Medeltidsveckan är alltså hotad genom att stiftelsen som arrangerar veckan kräver mer pengar på grund av de senaste årens ökade utgifter (bl.a. hyror), medan sponsorerna ifrågasätter evenemangets nytta och kvalitet, trots det faktum att Gotlands turistindustri tjänar ett antal sköna miljoner på festen. Så vad kan göras? Frågan har stötts och blötts i LH-kretsar de senaste veckorna och åtskilliga intressanta synpunkter och förslag har dykt upp. Det har talats om ett 1300-talsläger – så HK som möjligt – det har föreslagits att medeltidsklädda ska få vissa förmåner och rabatter, och kanske det mest intressanta förslaget, en reenactment-föreställning av slaget vid Korsbetningen/Ringmuren 1361. Min åsikt är att kvaliteten på veckan måste höjas, men det kan inte ske på bekostnad av familje- och folkfesten. Medeltidsveckan kan inte förvandlas till ett exklusivt LH-event där endast vi som är ”purjo” får delta, det är orealistiskt. Om så skulle bli fallet kan vi verkligen bereda oss på att säga adjö till fler evenemang. Nej, medeltidsveckan har från början varit en folkfest och så kommer det att förbli. Det är en tillställning där otaliga människors varje år blir inspirerade att själva börja med levande historia och historiskt återskapande. Visst vill jag också se fler som klär upp sig i historiskt trovärdiga kläder och förmedlar kunskap om perioden, men låt oss inse och acceptera att de flesta besökare under MtV faktiskt inte är villiga att driva sitt intresse så långt. Förmåner och rabatter för oss i medeltidskläder skulle kunna vara en morot som lockar, men det kanske inte alltid fungerar ekonomiskt. Argument som ”Jag har minsann lagt ner 20 papp och 300 arbetstimmar på min purjo-utrustning, så nu vill jag ha ersättning för det” är inte rimligt. Det är trots allt en hobby vi sysslar med, inte ett yrke.
Förslaget om ett trovärdigt 1300-talsläger och en uppvisning av striden vid ringmuren tycker jag dock låter mycket lovande. Återskapande av slag, battle reenactment, är än så länge väldigt sällsynt i Norden och skulle nog förse medeltidsveckan med ytterligare en publikmagnet. Jag efterfrågar också en bättre marknad. Som det ser ut nu är det i stort sett bara den lilla marknaden på kapitelhusgården som verkligen håller måttet. Marknaden ute på Gotlandsänget måste dock höjas i kvalitet, tingeltanglet måste bort och seriösa försäljare bör få större utrymme och lägre avgifter. Helst bör hela marknaden flyttas in till stan igen, som det var när jag var barn. Att inte utnyttja Visbys unika medeltida miljö för marknaden är sannerligen ett sorgligt slöseri.

Medeltidsveckan hotad

2008-04-12T14:50:00.003+02:00

Mycket tråkiga nyheter, medeltidsveckan i Visby hotas med nedläggning och sommarens arrangemang, den 25:e veckan, kan bli den sista. Visst vet jag att det riktats en hel del kritik mot hur verksamhetens skötts de senaste åren, men att hota Sveriges största och äldsta medeltidsevenemang med nedläggning känns inte så lite drastiskt.

Det är åtskilliga av oss som sysslar med levande historia, reenactment och historiskt återskapande som fått vårt intresse väckt och börjat med vår hobby just tack vare medeltidsveckan. Jag som själv är född i Visby var med om min första MtV när jag bara var några månader gammal, det blev en del av min tidiga uppväxt. Jag har ännu tydliga minnen från när jag som 4-åring med skräckblandad förtjusning fick se hur riddare dundrade fram på ängen utanför ringmuren och bröt lansar. Man snubblade runt på kullerstenarna medan mungigor och viveliror ekade i gränderna. Brända mandlar är för mig vad madeleinekakor var för Proust.

För mig personligen är MtV inte bara landets största medeltidstillställning, utan också en tradition som väcker starka nostalgiska känslor och minnen. Ja, visst finns det onekligen många mindre seriösa personer och grupper som dras till evenemanget. Och nej, man ska naturligtvis inte hymla med att nivån på veckan sjunkit, inte minst det senaste decenniet. Vi tvingas trängas i augustihettan med gallskrikande ungar, bölande bira-brats, fjortisar i fleecemantlar och alvöron och halvgamla gubbar med bar, rödfnasig överkropp. På marknaden kränger försäljare utspökade i jutesäckar ”medeltidskebab” och kranvatten för 25 spänn flaskan. Seriösa hantverkare tvingas gnugga axlarna med hutlösa månglare som säljer smaklöst tingeltangel och new age-prylar. Men: det finns helt enkelt inte något i medeltidsväg i vårt land som kan mäta sig med MtV i Visby. Nej, det är inte nödvändigtvis de trevliga konserterna med duktiga musiker, de intressanta föreläsningarna och de många intressanta människorna som man stöter på som gör veckan till det den är. Det är i första hand själva staden Visby, en unikt välbehållen medeltidsstad med sin mäktiga ringmur och ruiner i gotisk stil från 1200- och 1300-tal. De smala gränderna med de små pittoreska husen, de lummiga parkerna, utsikten mot havet och doften av rosor, god mat och brända mandlar. Inga plastlajvare, svettiga turister eller new age-häxor kan ändra på det. De vulgära inslagen till trots är MtV en folkfest som för det mesta skapar en mycket trevlig stämning. För mig kommer den alltid väcka nostalgi. Och det vore mig till stor sorg om den lades ner.

Om medeltida skjortor

2008-04-02T19:21:00.006+02:00

Okej, nu kanske ett inlägg om något så trivialt som skjortor känns aningen banalt, men jag har mina skäl. Dels har jag helt enkelt inte haft tid eller lust att sy något mer avancerat pga praktik och seminarier, dels är jag faktiskt ganska fascinerad av historiska underkläder, som annars är ett ganska förbisett ämne. Vi vet också förhållandevis lite om medeltida skjortor och särkar på grund av bristen på bevarade plagg, det finns fortfarande mycket att lära.
Långt fram i tiden, på flera håll inpå 1900-talet, syddes mer eller mindre enkla skjortor i svenska självhushållande bondehem. Skjortorna syddes av hemvävt linne (ibland hampa) och i regel av raka stycken enligt enkla metoder som går tillbaka till forntiden. Av allt att döma var medeltida skjortor sydda efter i stort sett samma principer. Skillnaden är att medeltida skjortor saknade kragar och manschetter, liksom rynkade ärmar (detta kommer på 1500-talet med renässansens mode). Jag har sytt många skjortor men har hittills inte varit riktigt nöjd med linnekvaliteten. Linne som säljs nuförtiden är ofta av förhållandevis ojämn och grov kvalitet och brukar vara ganska glesvävd. Man stöter ofta på uppfattningen att ett grovt, ojämnt linnetyg skulle vara mer ”historiskt trovärdigt” och mer ”medeltida”, men det är snarare tvärtom. Äkta handvävt linne från förr är i regel förvånansvärt fint och jämn i kvaliteten. Trådtätheten kan variera, men 15-25 trådar/cm är vanligt i gamla linnetyger. För att matcha det köpte jag ett av hemslöjdens dyrare linnetyger, s.k. Ölandslinne på 16 trådar/cm. Tyget är naturligt blekt och är av en mycket jämn och slät kvalitet som är skön mot kroppen. Skjortor som i bondesamhället syddes av fint, vitblekt linne användes som finskjortor. Tyget var ofta vävt i tuskaft och kallades då lärft, men kunde också vara i kypertbindning. Till vardags och i arbete bar man skjortor av grövre, oblekt linnekvalitet vävd av linblånor, s.k. blaggarn eller to. Oavsett kvalitet var linne mycket värdefullt pga den tid och arbetsbörda som man lade ner på dess framställning. Hemproducerade Linnetyger vävdes traditionellt på en bredd av 60 cm eller strax däröver. Vid sömnaden av skjortor utnyttjade man hela bredden stadkant till stadkant, vilket gav en rymlig skjorta på 120 cm när man vek och sydde ihop det rektangulära stycket. Hos de övre klasserna, som inte var självhushållande, bar man linneskjortor av finare kvalitet även till vardags. Ofta syddes de av importerat, exklusivt tyg från Nederländerna, som länge ansågs producera det finaste linnet i Europa.

Exempel på skjortor avbildade i medeltida konst. Examples of shirts depicted in medieval art

Linnetyger bevaras dåligt och material från medeltiden är sällsynt. Idag använder många reenactors skjortor som är sydda efter den s.k. St Louis-skjortan, en av de få bevarade medeltida linneplaggen, och som har antagits tillhöra den franske kungen Louis IX, med tillnamnet ”Den helige” (1214-70). Jag är ganska skeptiskt till det påståendet, och misstänker att det inte alls är en manssksjorta utan snarare en kvinnosärk. Medeltida mansskjortor så som de avbildas på målningar är sällan knälånga (som senare renässansskjortor är), St Louisskjortan är dock ganska lång. Den är också skuren så att den smalnar av upptill, och har infällda kilar fram och bak. Detta ser man på avbildningar av kvinnosärkar, dock aldrig på mansskjortor som är raka och har sprund i sidorna istället för kilar. I vilket fall som helst är den knappast representativ för vanliga medeltida skjortor så som de framställs i bildmaterialet.

Den senaste skjortan jag sytt är gjord med inspiration från senmedeltida bilder. Den räcker ner till halva låret, har en enkel halvrund halsöppning med ett 20 cm långt sprund liksom sprund i sidorna. Kroppen är ett 180 cm långt och 63 cm brett stycke som vikts på mitten. Ärmarna har spjäll och är avsmalnande mot handlederna, liksom St Louis-skjortan. Alla sömmar är fällsömmar med ca 7 mm sömsmån, handsydda med 35/2 blekt och vaxat lingarn, ca 7 efterstygn/cm. Alla fållar är dubbelvikta, ca 3-4 mm, och nedsydda för hand med 60/2 blekt lingarn.
Linnetyger brukade förr, innan mangeln kom, göras släta och glansiga genom glättning. Tyget fuktades och lades sedan på en läderklädd träskiva, varpå man gnuggade det med en slät sten. Jag försökte mig på detta, fast jag använde ett glas istället för sten, men resultatet blev ganska hyfsat.

On medieval shirts

English version (from now on I’ll try to write an English translation to each post)

Alright, now you might find a post on something as trivial as medieval shirts a bit trifling, but I have my reasons. On the one hand I simply haven’t got the time or mind to sew anything more advanced lately due to lots of studying, and on the other I’m pretty fascinated by medieval underwear, which otherwise seems to be quite an overlooked topic. Moreover, we know actually very little about medieval shirts and chemise due to the lack of preserved garments, so there’s still much to learn.
Until not long ago, in many places well into the 20th century, more or less simple shirts were sewn in self-supporting Swedish rural households. The shirts were made from home-woven linen (occasionally hemp) and usually from straight pieces in accordance with simple methods harking back to ancient times. Shirts appear to have been made in roughly the same manner back in the middle ages. The differences are that medieval shirts lacked collars, cuffs and creased sleeves (features that appear later in Renaissance fashion).
I’ve sewn several shirts, but up till now I haven’t been pleased with the quality of the linen used. Linen fabrics that are being sold today are often made in a rather uneven and coarse quality, and tend to be somewhat loosely woven. I often come across the notion that coarser, more uneven linen fabrics supposedly are more “historical accurate” or “medieval”, but in fact it’s quite the opposite. Authentic, hand-woven linen from the past are generally made in a surprisingly fine quality. The thread count may vary, but 15-25 threads/cm is common in old linen fabrics. To match that I went to my handicraft supplier and bought one of their more expensive linen fabrics, known as “Ölandslinne” (Linen from the Swedish province of Öland) with about 16 threads/cm. The fabric is naturally bleached and made in a very smooth quality that is comfortable to the skin. In pre-industrial Scandinavian rural households, such white-bleached, high-quality linen was normally reserved for the finest shirts, used in church and during celebrations. The fabric was usually woven in tabby weave, known as “lärft” in Swedish, but it could also be woven in twill. For everyday-wear and work, shirts of coarser, unbleached linen woven from tow yarn (known as blaggarn or to in Swedish) were worn. Regardless of quality, linen was very precious and highly valued due to the amount of time and work that was put into its production. Home-produced linen fabric was usually woven 60 cm (24 in) wide or slightly more. When a shirt was made, the whole width was used selvage to selvage, which provided a generous-sized shirt of 120 cm (48 in) when the rectangular piece of fabric was folded and joined. Among the upper-classes, who didn’t live in self-supporting farming households, undergarments of fine linen were worn even for everyday-wear. Their shirts were made preferably from exclusive linen imported from the Netherlands, which for a long time was known to produce the best linen in Europe.
Linen is difficult to preserve and surviving material from the Middle Ages are rare. Today lots of reenactors use shirts based upon the so called St Louis-shirt, one of the few well-preserved linen garments from the Middle Ages, and thought to have belonged to the French King Louis IX, known as St Louis (1214-70). I’m somewhat sceptical to that claim, and I suspect that it might not be a male shirt at all, but more likely a woman’s chemise. Medieval male’s shirts as they are depicted in period paintings rarely reach down to the knee (like the later Renaissance shirts do), whereas the St Louis-shirt is rather long. It’s also cut with a tapering against the top, and has gussets at the front and back. This is commonly seen on women’s chemise, but hardly ever on male’s shirts which by judging from period depictions were cut straight and with slits down the sides instead of gussets. In any case, the shirt is hardly representative of common medieval shirts as they’re frequently depicted in period art.

Avigsidan med fällsömmarna synliga. Wrong side with fell seams visible

My latest shirt is made with inspiration from late medieval art. It reaches mid-thigh, has a simple semi-circular neck-opening with a 20 cm (8 in) neck slit as well as slits down the sides. The body part is a 180 cm long (nearly 6 ft) and 63 cm wide (25 in) piece that is folded at the middle. The sleeves have gussets and tapers against the wrists, like they do on the St Louis shirt. All seams are fell seams with a 7 mm seam allowance, hand-seen with 35/2 bleached and waxed linen thread, about 7 backstitches /cm. All hems are double-folded, about 3-4 mm, and sewn down by hand with a 60/2 bleached linen thread.
In the past, before the arrival of the mangle, linen cloths and garments were made smooth and glossy by “glättning” (don’t know if there’s an English equivalent of that term). The fabric was damped and then put on a leather-covered wooden board where it was rubbed with a round, smooth stone. I tried to replicate this, although I used a glass instead of a stone, but the result was pretty decent.

Avreagering: Sophie Lancaster

2008-03-28T12:46:00.011+01:00

Okej, det här är inte relaterat till LH eller HÅ men jag behöver avreagerar mig lite pga av en grej som gjort mig upprörd det senaste halvåret...

Engelska tjejen Sophie Lancasters mördare måste verkligen känna sig som riktiga karlakarlar nu när rätten förklarat dem skyldiga till mord. Sparka ihjäl en försvarslös ung tjej på runt 1,50 när hon ligger på knä och försöker skydda sin medvetslöse pojkvän. Hur kan man vara så vedervärdig att man matar in spark efter spark i en tjejs söta ansikte medan hon förgäves ber dem att sluta stampa på sin redan nerslagna killes huvud? Bara för deras stil, för att de klär sig som gothare eller moshers... Kan det bli lägre? Jag hittar faktiskt inga ord för sådana som de här gärningsmännen, det är så lågt. De är inte djur, djur beter sig inte som de gjorde. De är inte slödder, att kalla dem slödder är en förolämpning mot slödder. De står under slödder, de får slödder att framstå som någonting bra i jämförelse. Jag dricker hellre avloppsvatten än yttrar deras namn med min mun. Blotta tanken på att jag befinner mig på samma planet som de här s.k. människorna gör mig spyfärdig. I 6 månader har jag försökt förstå hur någon kan göra något sådant, men jag har inte kommit fram till något svar. De ansvariga måste ha missat några viktiga regler: Riktiga män går inte och ger oskyldiga på käften. Riktiga män slåss inte flera mot en. Riktiga män sparkar inte på den som ligger. Riktiga män slår inte tjejer – och för guds skull riktiga män sparkar inte under några som helst omständigheter på en ensam tjej som ligger medvetslös på marken! Det är den lägsta formen av feghet och uselhet jag kan tänka mig, man blir helt snurrig i skallen. Sophie och Rob hade hela livet framför sig. Nu har deras och deras anhörigas liv förstörts för all framtid bara för att ett gäng fulla och tröga chavs tyckte var kul att spöa ett par gothare/moshers. Jag är så jäkla trött på att höra om hur det onda förtär det goda. Vem står på tur? Vem som helst av oss som lyssnar på goth och annan ”skum” musik? Vi knasbollar som gillar att klä oss i medeltidskläder? Jag är fortfarande äcklad, men det är åtminstone bra att de skyldiga har hängts ut med namn och bild. Jag är också glad att Aftonbladet uppmärksammat det vidriga dådet idag. En eloge till Sophies mamma Sylvia, överlevande pojkvännen Rob och hennes vänner som visat en otrolig styrka och värdighet under den här prövningen. Ingen ska behöva förlora sin dotter, syster, flickvän, kompis på det här sättet.

Vila i frid, Sophie

In English:
The killers of English lass Sophie Lancaster really must feel like big men now when the court has found them guilty of murder. Knowing they’ve kicked to death a defenceless, young 5 ft tall girl while she’s on her knees cradling her unconscious boyfriend. How can anyone be so vile that they're putting in the boot on a girl's pretty face while she's begging them, in vain, to stop stomping on her already battered boyfriend's head? Just because of their style, because they look goth or mosher... Can it get any lower? I really can't find any words that fit people like these perpetrators, it's too appalling. They're not animals, animals never act in the way they did. They’re not scum, to call them scum is an insult to scum. They’re below scum, they make scum look like something good by comparison. I'd rather drink sewage than utter their names with my mouth. The mere thought of living on the same planet as these so called humans makes my stomach turn. For 6 months I've tried to figure out how anyone can do such a thing, but I haven't found any answers. The culprits in this case must have missed a couple of codes: Real men don’t set upon innocent people. Real men don’t fight many against one. Real men don’t kick the one who’s on the floor. Real men don’t hit girls – and for the love of God real men never ever kick a girl who lies unconscious on the floor! It’s the lowest and worst form of cowardice and vileness I can think of, it boggles the mind really. Sophie and Rob had all their life ahead of them. Now their lives and the lives of their close-ones have been ruined just because a gang of drunk and ignorant chavs thought it was fun to bash a couple of goths/moshers. I’m so sick and tired to hear about how the evil are devouring the good. Who’s next? Anyone of us who are into goth and other kinds of “weird” music? We "freaks" who like to dress in medieval clothing? I’m still sickened, but it’s a good thing though that the guilty ones have been named and shamed. I'm also glad that Aftonbladet (Sweden's largest daily) has drawn attention to this terrible crime today. I also wish to praise Sophie's mum Sylvia, her surviving boyfriend Rob and her friends who have shown an incredible strength and dignity during this ordeal. No one should have to lose their daughter, sister, girlfriend or friend in this way.

RIP Sophie

besök/visit:
http://www.myspace.com/inmemoryofsophie

VNV Nation och Aristoteles

2008-03-22T13:45:00.003+01:00

Det är påskafton och jag panikskriver på en uppgift som ska vara inne på tisdag. Man skulle vilja slappna av, ta och sy lite. Kolla på någon Jesus-film eller annat påskigt. Men det går inte pga ens dåliga (för att inte säga urusla) utnyttjande av tiden. Det blir att skriva om Platons och Aristoteles syn på kunskap hela helgen. Epistéme, Téchne, Phrónesis. Bernt Gustavssons definition av praktisk klokhet. Denna praktiska klokhet som syftar till grekernas Eudaimonía - lycka. Kanske inte det jag känner just nu dock. Bach och Telemann i alla ära, nej jag drar på lite VNV Nation, Funker Vogt och annan EBM. Behöver sätta igång adrenalinet och andra stresshormoner lite. Varva ner kan man alltid göra senare med lite chokladägg till Malungs spelmanslag och Ranarim. Det är besynnerligt hur man slappar till av att läsa på distans. Tygerna ligger på en hög, man är sugen på att börja klippa och sy och få utlopp för det praktiska kunnandet - grekernas téchne - som jag ironiskt nog sitter och läser om i min litteratur. Men så länge Aristoteles står där med sin phrónesis får man ingen ro till sådant. Öppna word-dokumentet, på med hörlurarna, på med VNV Nation.
Glad påsk på er allesammans.

Gaffelpåtade band

2008-02-13T23:57:00.002+01:00

Sådär, nu har man lärt sig att göra påtade band med slynggaffel. Resultatet blir snoddar av lite fyrkantig form som är starka och elastiska - mycket lämpliga till den sortens snörning som var vanliga i medeltida plagg, exempelvis upphängningen av hosor eller snörning av doubleter och kjortlar. Att använda slynggaffel går relativt snabbt när man väl kommit in i tekniken, som är riktigt enkel. Till banden använde jag ett rostfärgat norskt ullgarn av fin kvalitet, samma garn som man annars använder till stickning. Gaffelpåtning är en teknik som är känd åtminstone sedan vikingatiden, och användes ännu på 1800-talet av allmogen.

Såsmåningom har jag tänkt sätta fast snörnäbbar av mässing på banden, men eftersom jag inte har verktyg att tillverka sådana själv får jag skaffa dem vid ett senare tillfälle.

Hosor, 1300-talets slut

2008-02-06T18:14:00.000+01:00

Under större delen av 1300-talet föreskriver modet figurnära kläder, och för männens del allt kortare överplagg i form av kjortlar, cotehardier och doubleter. En konsekvens av kortare överplagg blir att hosorna förlängs och når allt längre upp på benen. Redan i slutet av 1300-talet finns det belägg för att vissa sprättar börjar gå klädda i hosor sammansydda till ett par "tajts", något som senare under 1400-talets lopp blir det vanliga sättet att sy hosor. Normalt tycks hosorna från början ha nått upp till halva låret, vilket stöds av dåtida bilder samt fynden från Bocksten och Herjolfsnes. Sådana hosor bars normalt till mycket lediga linnebyxor, brokor, som nådde ner till knät eller längre. Det är sådana hosor jag tidigare tillverkat. Den här gången ville jag dock testa en senare, längre variant som också har fotdelen sydd på ett annorlunda sätt med sula. Meningen är att dessa hosor ska kunna bäras till en doublet eller tröja som når till halva låret. Tillskärningen med sula finns belagd åtminstone från tiden kring år 1500 då vi har ett par bevarade sammansatta hosor från ett kloster i Tyskland med sådan tillskärning. Denna tillskärning användes sedan i flera sekler till hosor och strumpor. I Sverige fanns fortfarande knästrumpor sydda av tyg med denna tillskärning bland allmogen in på 1800-talet. Om den fanns redan i slutet av 1300-talet vet jag inte, så rekonstruktionen är till viss del spekulation, låt vara att den ansluter till liknande plagg från senare tid. Det är dock troligt att denna tillskärning härstammar från 1300-talet, då modets krav på figurnära och mer välsittande plagg gav upphov till nya tillskärningstekniker och mönsterkonstruktioner. Bevarade hosor från Bockstens mosse, Herjolfsnes och Bremen är ganska enkelt skurna och kan inte ha varit särskilt välsittande, så som medeltida bilder visar. Jag sydde dock hosorna rätt tajta, eftersom jag återskapar ett finplagg som oavsett bärarens status framhäver de modeiedeal som var rådande under 1300-talets andra hälft.

Mina hosor är sydda av rött kläde i satinbindning, skuret på skrå (45 grader från tygriktningen) för största möjliga elasticitet, och är i låret fodrade med ett oblekt linnetyg av enkel kvalitet, också det skuret på skrå. Alla sömmar är sydda för hand med vaxad lintråd 35/2. Kläde var vid den här tiden ett köpetyg och fanns i många olika kvalitéer och priser beroende på tillverkningsort. Om det fanns kläde i satinbindning vet jag inte, normalt vävdes det i tuskaft, men kvaliten är mycket fin. Medeltida bilder antyder att rött var den vanligaste färgen på hosor, en färg som jag också tycker är snyggast till dessa plagg. Hosorna är längst benet sammansydda med täta efterstygn, sömsmånen på ca 13 mm har pressats åt varsitt håll och sytts ner med fållstygn. Idag är det populärt att sy ner sömsmånen på hosor med förstygn som syns på rätsidan, och ibland får man höra att detta skulle ha varit vanligt. I själva verket finns detta sysätt endast belagt i ett enstaka fynd från London (källa)!

Hosor var förmodligen inte alltid fodrade, men linnefodrade hosor nämns i medeltida skrifter och syns ibland i bildmaterialet. På mina hosor är fodret inte fållat eller nersytt i yttertyget nertill, upptill är det däremot sytt med fållstygn längst yttertygets och fodrets mot varandra invikta fållar samt diskreta efterstygn - s k prickstickning - från rätsidan på yttertyget 1 cm från kanten .

Meningen är att hosorna ska snöras fast på insidan av en doublet, istället för i brokorna som var det vanligaste sättet innan 1300-talets andra hälft. Jag behöver också sy ett par nya, mindre och mer kalsongliknande brokor som att döma av det sena 1300-talets bildframställningar blir vanliga när de längre hosorna blir moderna. Längre och bylsigare brokor av den äldre typen blir helt enkelt onödiga och för klumpiga till höftlånga hosor. Lädersnoddarna har jag också tänkt byta ut mot slyngade band av ullgarn, som är elastiska och lämpligare till hosornas snörning.

Passformen blev kanske inte helt perfekt men jag är ganska nöjd. Hosor sägs ofta vara det svåraste medeltida plagget att sy, då de ska vara välsittande samtidigt som de är bekväma och inte hindrar rörligheten.
Se gärna denna artikel för mer information om hosor och svårigheterna att återskapa dessa idag.

Varför återskapa?

2008-02-01T13:01:00.000+01:00

Varför sysslar jag med historiskt återskapande? Vad innebär det för mig? Ja, för mig fyller återskapandet två funktioner. Dels återupptäcker man gammal hantverkskunskap och levandegör en del av historien som glömts bort, dels förmedlar man kunskaper som är en del av det materiella kulturarvet och som förts vidare i en obruten tradition. Medeltida moden, t.ex, har inte varit använda på hundratals år. De medeltida kläderna som bevarats från exempelvis Herjolfsnes på Grönland tillhör en modestil och ett sätt att tillskära kläder som inte har använts sedan 1400-talet. Det är ett "dött" fenomen som väcks till liv och återupptäcks genom rekonstruktioner. På så vis kan vi på ett konkret sätt lära oss om livet då trots att det gått flera sekler. Samtidigt har den textila tekniken som möjliggjorde tillverkningen av Herjolfsnesplaggen alltid varit levande. Sömnad, vävning etc av olika slag har alltid funnits, hur kläderna än sett ut. Här ikläder man sig rollen som traditionsbärare. Därför betraktar jag historiskt återskapande som ett sätt att återerövra förlorad/glömd kunskap samtidigt som man ansluter till en obruten hantverkstradition, vare sig det nu gäller kläder, träarbeten, smide, matlagning osv.

Välkomna!

2008-01-30T21:54:00.000+01:00

Jag har sysslat med historiskt återskapande sedan ett par år, och inspirerad av andras bloggar kring samma tema har jag nu tänkt testa att göra en egen. Jag har haft en hel del nytta av andras tips och erfarenheter, och inte minst har de inspirerat mig. Min tanke är att denna blogg ska fungera på just det sättet - att inspirera andra. Jag hoppas också att bloggen kan bli en plats för diskussion och tankeutbyte kring historiskt återskapande.Jag sysslar mest med sömnad av historiska plagg, men också läder- och träarbeten. Oavsett material och arbetssätt är det samma intresse som driver mig - att "känna på" historien. Här kommer jag lägga upp bilder på några av de plagg och föremål som jag tillverkar, men räkna med att det kan ta långt tid mellan bloggposterna då sömnad och annat traditionellt handarbete tar tid.