God Jul och bloggflytt

Jag skulle vilja passa på att få önska en god jul, samt uppmärksamma att min blogg flyttar till wordpress. Hädanefter får ni läsa om min sömnad, hantverk och annat pyssel på: http://historiskdrakt.wordpress.com/

Det är alltså samma blogg, fast med ny adress

I'd like to wish everyone a Merry Christmas, and let you know that I'm moving my blog to wordpress. From now on you're welcomed to check out my sewing, handicrafts and other stuff at: http://historiskdrakt.wordpress.com/

It's the same blog, just with a new address

Höstseghet och roshalsduk

Nej jag har inte övergett bloggen trotts att det rått stiltje i en och en halv månad nu. Jag har helt enkelt haft en hel del att göra den senaste tiden med kursen, inte minst praktik och meningslösa skrivuppgifter som jag inte skulle önska min värsta fiende. Lägg därtill en allmän höstseghet som berövat mig den sista energin som behövs till att jobba effektivt och fokuserat med mitt hantverkande. Jag jobbar dock fortfarande sakta men säkert på mina syprojekt - med en extra betoning på sakta. Förmodligen kommer jag inte heller jobba intensivt på dräktprojektet (vilket kräver extra energi och noggranhet), utan det kommer förmodligen bli lite medeltida småprojekt mellan förfärdigandet av de olika dräktdelarna. Under tiden kan ni passa på att beundra min vackra halsduk till orsadräkten, inhandlad på Mora hemslöjd. Den är av vitt tuskaftvävt ylle (handvävt), 1,5 m lång och färgad med koschenill i knytbatik. Sådana s.k. roshalsukar (äv. alstrasur) var populära i hela Siljansbygden under 1800-talets mitt, men försvann nästan helt efter hand för att göra comeback på 1960-70-talet. Egentligen har den tunna halsduken funktionen av en slags slips eller dekorativ kravatt snarare än en egentlig halsduk.

The image above is showing my scarf worn with the traditional Orsa dräkt. It's made of white handwoven wool tie-dyed with cochineal, creating a floral-like pattern. Hence they're often refered to as "rose scarfs". These scarfs were popular throughout the Siljan-region up until the mid 1800's, and has seen a renewed popularity since the 1960-70's.

Wajttraja

Det senaste plagget jag sytt är en födelsedagspresent, en wajttraja eller "vittröja" till min systers orsadräkt. Wajttrajan är den kvinnliga orsadräktens vanligaste ytterplagg och bärs under sommarhalvåret - på vintern kan den bäras över kasundjen (fårskinnspälsen) som ett skydd mot väta, och sys därför ganska stor och rymlig. En tjusigare variant sydd av mörkblått kläde finns också, och kallas då blåtraja. Wajttrajan på bilderna är sydd av naturvit vadmal, fodrad i livet med oblekt linnelärft (vanligt förr men inte idag) och knäpps med fyra par mässingshäktor. Ärmarna har uppslag av svart kläde, men mörkblått kläde används också.

Wajttrajan med sin insvängda midja, stora skört och kilar bär drag av det tidiga barockmodet och har till snittet varit i stort sett oförändrad sedan 1600-talet. Näst intill identiska tröjor bärs av tradition i alla ovansiljans socknar (I Mora kallas den exempelvis wajttråja, på Sollerön Wäjttröjja). Tröjor av liknande snitt påträffas f.ö. i andra gamla dräktområden i landet såsom Toarp i Västergötland eller Unnaryd i Småland, så typen tycks ha varit mycket spridd och populär bland allmogekvinnor i hela landet under 1600-talet.

Idag fodras normalt inte trajan, men förr kunde man fodra den i livet med linnelärft eller bomull. Eftersom dagens vadmal är betydligt tunnare i den gamla diton kände jag att den lika gärna kunde få lite extra stadga med linnefoder. Det blev också lättare att sy fast häktorna på det sättet.

Trajan är helt handsydd med ganska grov, gyllenblekt lintråd (20/3). Fållarna är sydda med kaststygn av lite tunnare tråd - halvblekt 35/2.

Två äldre kvinnor i Torsmo, Orsa, fotograferade år 1922 av Karl Lärka. Kvinnan till höger har wajttraja. Under 1800-talets slut fick de traditionella trajorna konkurrans från de nya slimsblusarna, och under 1900-talets första decennier bars de mestadels av äldre kvinnor. De är fortfarande ganska sällsynta, eftersom de flesta kvinnor och kullor som bär dräkt nöjer sig med att gå "barärmade" i bara ivördelen (överdelen, dvs blusen) under sommaren.

English: My latest garment is a so called wajttraja (literally "White jacket"), the traditional jacket of Orsa women, for my sister. It is made of natural-white vadmal, the heavily felted woollen cloth traditionally produced by Scandinavian peasants. The cuffs are made of black broadcloth, and the jacket is closed with four pairs of brass hooks and eyes. The bodice is lined with unbleached linen. Women's jackets of this kind was evidently popular throughout rural Sweden in the 17th century, and they were still in use as every-day wear by the peasants of the conservative Ovansiljan-region in northern Dalarna during the first decades of the 20th century. Today it's occasionally seen during festivities when traditional clothing is worn

Ofärd

Har precis läst ut Dick Harrisons debutroman Ofärd, och kunde förståss inte låta bli att skriva ihop en liten recension. Att Harrisons är mycket skicklig i skrivandets konst är ingen överraskning för oss som läst hans populärhistoriska böcker, och när han nu övergår till romanens form blir det knappast ett sämre resultat. Men det är inte språket som är det intressanta i Ofärd (för att vara blivande svensklärare är jag i ärlighetens namn nästan skamligt ointresserad av huruvida skönlitteratur författas på ett "bra språk") utan handlingen och personporträtten. I korthet handlar romanen om den östgötiske hövdingasonen Ulvbjörn Vamodsson, som efter en rad dramatiska händelser och prövningar hamnar i det frankiska riket Neustrien (i dagens nordvästra Frankrike) och så småningom träder i tjänst hos den regerande drottningen Balthild. Efter att ha klarat sig undan en hel del våldsamma händelser återvänder Ulvbjörn tillslut till Östergötland, för att göra upp med gamla fiender. Mer än så behöver inte sägas. Först och främst är det fräscht att läsa en historisk roman som utspelar sig i en så udda tid som 600-talet. För det andra känns det befriande att huvudpersonen Ulvbjörn bryter mot den förväntade, stereotypa hjälterollen (och antihjälterollen med för den delen). Den östgötiske krigaren är en ganska sammansatt figur, och till övervägande del faktiskt ganska osympatisk. Han handlar inte som 2000-talets människor förväntar sig av en protagonist, utan är snarare något så unikt som en realistisk 600-talsmänniska. Jag hade befarat att den uttalade pacifisten Harrison skulle projicera sina åsikter på sin huvudperson, men så blev inte fallet vilket jag som läsare tackar för. Tvärtom skildras tidens våldsamheter på ett cyniskt och skapligt sakligt vis, det är med andra ord inte tal om de annars obligatoriska moraliseringarna. Inte heller märker man av några politiska eller ideologiska agendor (som exempelvis i Jan Guillous Arntrilogi), utan Ulvbjörn och hans samtida får helt enkelt agera just i egenskapen av 600-talskaraktärer. Ulvbjörn förkastar inte sina krigiska asar till förmån för Kristus, och han återvänder heller inte likt Arn till sin "barbariska" hembygd för att välsigna sina grymtande landsmän med främmande civilisationers "överlägsna" kultur. Det är inte någon psykopat som skildras, men utifrån sin tids värderingar är det helt enkelt inte kontroversiellt för Ulvbjörn att hugga ner folk i kyrkan eller slita åt sig en trälkvinna när han känner för det, för att sedan röras till tårar av himmelsk gregoriansk sång.
I romanen väver Harrison samman saga med verklighet, och det står utom tvivel att han både har stora kunskaper och ett brinnande intresse för det tidigmedeltida Europa, inte minst Frankerrikena som han f.ö. behandlar utförligt i tegelstenen Krigarnas och helgonens tid. Ibland blir dock Harrisons entusiasm för ämnet så stor att han svävar ut i ganska detaljerade redogörelser för hur de politiska förhållandena i Neustrien, Austrasien, Burgund m.fl. såg ut under 600-talet, vilket inte är en helt lättsmält eller okomplicerad historia. I synnerhet i bokens mitt är det lätt att man helt tappar bort sig i alla ränker och invecklade politiska konstellationer som skildras. Men det är väl det man får ta när en historieprofessor skriver en roman!
Ofärd är utan tvekan en av de mest historiskt trovärdiga böcker som skrivits på svenska i genren, men den är för den sakens skulle inte en socialrealistisk dramatisering av 600-talets samhälle. Tvärtom är boken starkt subjektiv, och de övernaturliga inslagen som var en självklarhet för 600-talets människor är helt integrerade i handlingen. En varulv är alltså en varulv, och inte en epileptisk galning eller man utklädd i vargpäls. De övernaturliga inslagen skildras gärna på ett drömliknande sätt, och det är väl upp till läsaren om man ska läsa boken som en slags magisk realism eller världen som den upplevs utifrån 600-talsögon. I vilket fall som helst tvinnas det objektivt realistiska och det subjektivt övernaturliga samman på ett mycket effektfullt och smidigt sätt, och ger romanen en stundtals gotisk stämning.
Jag ger Ofärd en fyra av fem, men jag är säker på att långt ifrån alla skulle uppskatta boken. Den som vill ha sin moraliske hjälte inklämd i en story av Hollywoodmodell riskerar att bli besviken, och jag kan tänka mig att läsare som inte är hyfsat intresserade av tidigmedeltida historia lätt kan bli uttråkade eller tappa bort sig. Till och med jag själv som läst Krigarnas och helgonens tid två gånger hade svårt att hänga med i alla bokens vändningar som utgår från historiska händelser. Det är inte historia serverad på serietidningsnivå som exempelvis i Conn Igguldens Caesar-böcker, utan allt är tillkrånglat och med tidstypiska namn och termer som exempelvis Ecclesia (kyrka), Episcop (Biskop), Sequana (floden Seine) eller Chlodovech (Louis på modern franska eller Ludvig på svenska).

Vadmal igår och vadmal idag

Tänkte bara visa en jämförelse mellan äkta gammal vadmal och modern dito. Underst en vadmalsspillbit från vår gamla gård, Slottgården i Hansjö, Orsa (förmodligen vävd någon gång mellan 1850-1900). Den är hemvävd i fyrskaftskypert och kraftigt filtad i vadmalsstamp. Över den en bit av det nyvävda tyg som jag inhandlat för sömnaden av orsadräkten. Det är den kraftigaste naturfärgade vadmalen jag kunde hitta, men även om känslan i tyget liknar den i originalet är den ändå knappt hälften så tjock som den gamla stampade vadmalen. Med så kraftigt tyg var det förr svårt att sy ihop plagg på vanligt sätt, med efterstygn och pressade sömsmåner. Istället brukade man lägga styckena räta mot räta och kasta ihop dem från avigssidan med grov lintråd, för att sedan sy ytterligare en slags fållsöm från rätsidan. Detta kallades tydligen "iträ" eller "närling" hos de gamla sockenskräddarna.

The image is showing a small piece of authentic old home-woven vadmal (a heavily felted woolen cloth used by Scandinavian peasants in the past) from my family's old farm in Orsa, compared to a piece of its modern substitute. The original vadmal below is nearly twice as thick as the modern fabric above.

Doublet/Tröja II

En fortsättning på mitt tidigare inlägg.

My earlier post continued.

Här ses fodret till doubleten fastråcklat vid yttertyget, som sedan sys fast med kaststygn längst kanterna. The image is showing the lining tacked in place to the outer fabric, to be attached with hem-stitches along the edges.

Hur jag syr knapparna. En cirkel på 3 cm i dm av samma tyg som plagget sys och dras ihop till en liten boll som sedan fästs vid kanten. En mer utförlig förklaring finns här.

How the buttons are made. A circle cut from the same same fabric as the garment (3 cm in diameter) are sewn and gathered to a small "ball" that is later attached to the edge. A more detailed instruction can be found here.




Knapphålen sys med brodyrtråd i samma vejdeblå färg som klädet. Utförlig beskrivning hittas här.
The buttonholes are made with embroidery thread in the same woad colour as the broadcloth. For a detailed instruction check out this link.

Resultatet (får ursäkta den dåliga bildkvaliteten). Tröjan är som ni ser ganska lik cotehardierna, men är kortare och kräver därmed lite längre hosor. Hosorna på bilden är också nya och sydda av krappfärgat engelskt kläde av samma kvalitet som tröjan. De är sydda med sula, baserat på Londonfynden samt en tidig 1400-talssketch av Pisanello. Av tyget som blev över sydde jag en s.k. påsmössa, som att döma av medeltida konst var en mycket populär huvudbonad bland alla samhällsklasser under 1300-talets andra hälft och 1400-talet.

The end result (you have to excuse the lousy photo-quality). As you can see, the doublet is quite similar to the cotehardies, but is shorter and thus demands longer hosen. The hosen in the photo are also new, and made with a madder-coloured English broadcloth of the same quality as the doublet. They're soled, based on the medieval hosen found in London, and an early 15th century sketch by Pisanello. From the scraps of fabric left I made a so called "Bag hat", to judge by period art a very popular type of headgear among all classes of society during the second half of the 14th century and the 15th century.

Förmodligen dröjer det ett bra tag innan jag syr några nya 1300-talsplagg eller medeltida kläder ö h t, eftersom jag planerar att dra igång sömnaden av min planerade orsadräkt, ett projekt som kommer att hålla mig sysselsatt resten av sommaren.

It will probably be a while until I make another 14th century garment, or any medieval garment at all, since I'm planning to begin the sewing of my traditional Orsa dräkt, a project that will keep me occupied for the rest of this summer

Doublet/Tröja

Mitt pågående projekt: en doublet från 1300-talets slut. Doubleten är ett plagg som torde ha benämnts tröja i det medeltida Sverige, och den är från början svår att skilja från cotehardien. Med all sannolikhet är plagget utvecklad ur cotehardien, snittet tycks ha varit snarlikt men doubleten fungerade som ett mellanplagg, alltså ett plagg som bärs över skjortan men under en överkjortel/surcotte. De allt längre hosorna kunde också knytas fast på insidan av doubleten, istället för vid brokabältet som var vanligast dessförinnan. Generellt tycks 1300-talsdoubleten ha skiljt sig från cotehardien i det att den är kortare, ungefär höftlång. I dåtida konst avbildas plagget oftast med sprund i sidorna, och hela ärmar som är tajta men mestadels tycks sakna knäppning. Under 1400-talet då snörning blir modernt tycks doubleten så gott som alltid ha snörats ihop, men jag har trots idogt letande inte kunnat hitta några övertygande belägg för att plagget skulle ha snörats under 1300-talet. Därför beslöt jag mig för att ha knäppning till min doublet. I huvudsak är mina källor Charles de Blois s.k. pourpoint (ca 1364), som möjligen kan ses som en övergång från cotehardien till en doublet, samt en avbildning ur Bible Historiale (1371) av den franske hovmannen Jean de Vaudetar.
Materialet till min doublet är ett vejdefärgat engelskt kläde av fin kvalitet, inköpt från Handelsgillet (som nu till alla svenska reenactares sorg nu ska lägga ner sin verksamhet). Som foder använder jag ett stadigt, oblekt linnetyg.

Late 14th century doublet
This is my current project, a late 14th century doublet (or tröja as it would have been referred to in medieval Sweden). The early doublet is difficult to distinguish from the cotehardie, and it’s very likely that the doublet was developed from the latter garment. The cut seems to have been similar to that of the cotehardie, but the doublet worked as a “middle-garment” intended to be worn over the shirt but beneath a sutcotte. Long hosen could also be tied to the doublet’s inside, instead of being tied to the braies’ belt which was the earlier custom. Generally, the 14th century doublet seems to be distinguished from the cotehardie by it’s length – it’s usually somewhat shorter, about hip-length. In period art the garment is frequently depicted with slits at the sides, and whole sleeves that usually lack buttoning. In the 15th century as lacing became fashionable, the doublet is almost always shown with a lacing, but despite meticolous research I’ve failed to find any convincing evidence for laced doublets in the 14th century. Thus, I decided to go for a buttoning for my doublet. My main sources are the so called pourpoint of Charles de Blois (ca 1364) (that might be regarded as an interesting transition from the cotehardie to the doublet) and a depiction of the French courtier Jean de Vaudetar from the Bible Historiale (1371).
The material for my doublet is a woad-coloured English broadcloth of fine quality, and a coarse and unbleched linen fabric for lining.

Jean de Vaudetar (t.v.) överlämnar bibel till kung Charles V av Frankrike (Bible Historiale, 1371). T.v: scen ur Grandes Chroniques de France, sent 1300-tal. Jean de Vaudetar (left) presenting a bible to king Charles V of France (Bible Historiale, 1371). right: Scene from Grandes Chroniques de France, late 14th century.

Tröjor/doubleter abildade i en handskrift (B 68) av Magnus Erikssons landslag. Skriften är från 1430, men de knäppta doubleterna för tankarna till det sena 1300-talets mode. Doublets depicted in a 1430 edition of Swedish King Magnus Eriksson's Law of the realm (B 68). Although from a later time, the buttoned doublets are reminiscent of late 14th century fashion.

Yttertyg och foder klippta. Innan jag klipper i tygerna tvättas linnet och klädet dampas med ånga och strykjärn - för att förhindra senare krympning. Outer fabric and lining cut. Before the fabric is put under the scissors, the linen is washed and the broadcloth damped with steam and iron - all to prevent later shrinking.

Delarna nålas, tråcklas och sys ihop med efterstygn. Sömsmånen presses sedan. The parts are pinned, tacked and sewn with backstitches. The edges are then turned and flattened.

Fortsättning följer. To be continued

Cotehardie II

Försökte mig på att göra en till cotehardie med aningen bättre passform än min första. Ärmarna förkortades och gjordes snävare, men annars är den sydd efter exakt samma mönster som den första. Visst sitter ärmarna bättre, men till priset av något minskad rörlighet. Tyget är samma blå uniformstyg som jag använde till min bockstenskjortel, men till figurnära plagg av den här typen passar det sämre då det är ganska styvt. Knapphålen sydde jag den här gången med silkestråd.

My second attempt at a Cotehardie - this time I tried to get a closer fit compared to my first one. The sleeves were shortened and made tighter, but otherwise the garment is cut from the very same pattern I used for my first cotehardie. The sleeves sure got a better fit, but at the cost of somewhat reduced mobility. The fabric is the same blue Navy uniform-fabric I used for my Bocksten coat, but for a tight-fitted garment like this it is less suitable as it's quite stiff. The buttonholes were finished with silk-thread this time.

Bältesväska, 1300-tal

Mitt senaste projekt är en bältesväska av 1300-talstyp, baserad på ett fynd från Helgeandsholmen i Stockholm. Väskor av den här typen blev på modet under 1300-talet, de användes i ett par sekler framåt och syns ofta i konsten från den tiden. Det är en väsktyp som ofta gjordes att efterlikna det manliga könsorganet, och bars gärna med en testikeldolk, en annan övertydlig virilitets- och manlighetssymbol. Vi kan med ganska stor säkerhet säga att enbart män bar sådana väskor, även om man ibland kan se kvinnor bära dem i nutida reenactmentsammanhang. Vidare bars dessa väskor i civila sammanhang, och även om soldater utan tvivel tog med sig dem på fälttåg finns det ingen som helst anledning att bära dem i strid så som många nutida reenactors envisas med att göra (vad är nyttan med att ha med sig en väska med tärningar, mynt och eldstål på slagfältet? Den är med största sannolikhet bara i vägen, och risken att förlora sin dyrbara väska i stridsvimlet är knappast motiverad).
Flera fynd av medeltida bältesväskor har gjorts runtom i Europa, men såvitt jag vet är helgeandsväskan den enda som hittats i Sverige. Den är ganska typisk (om än enkel) för väskor av den typen, med två fack och pungar. På ett styvare, mörkbrunt ytterläder har två fack sytts på och vänts i vått tillstånd. Det främre facket i locket är av linne på en läderkant medan huvudfacket baktill är av ett lite mjukare, rödbrunt läder. Pungarna som sytts fast på det bakre facket är av smidigt, naturfärgat getskinn. Slutligen har väskans olika delar fästs ihop med en laskad söm. Alla övriga sömmar har sytts med kraftig, vaxad, tretrådig lintråd. Resultatet blev ganska hyfsat, även om ytterlädret är i styvaste laget. Vid nästa väskkonstruktion kommer jag nog använda mig av ett smidigare läder även till ytterlädret.
Fram till nyligen har reenactors ofta haft svårigheter att rekonstruera väskor pga det arkeologiska materialets svårtillgänglighet, men tack vare boken Purses in Pieces av den framlidne nederländske arkeologen Olaf Goubitz har kunskapen om hur dessa väskor är konstruerade blivit tillgänglig. Ska man göra seriösa rekonstruktioner av medeltida väskor är den boken inte bara starkt rekommenderad, utan nästan ett måste.


14th century girdle purse

My latest project is a girdle purse of 14th century-type, based on a find from Helgeandsholmen (Islet of the Holy Spirit) in central Stockholm. Purses of this kind became fashionable during the 14th century, they stayed popular for a couple of centuries and frequently appear in period art. This kind of purses were often made to allude to the male genitalia, and were regularly worn with a bollock-dagger – another potent sign of manhood and virility. Thus we can with a fairly amount of certainty say that these purses were worn by men only, despite the fact that you sometimes see women wearing them in modern re-enactment. Moreover, these purses were worn by civilians, and even though soldiers without doubt brought them on campaign, there are no reasons whatsoever to carry them into battle like many modern reenactors persist in doing (what’s the point in bringing a purse containing dices, coins and steel striker to the battlefield? It will, in my opinion, only serve as an redundant burden, and the risk of loosing your precious purse in the heat of battle is hardly motivated).
Several finds of girdle purses have been made throughout Europe, but as far as I know the Helgeands-purse is the only one from Sweden. It’s quite typical (though simple) for this kind of purse, with two compartments and pouchlets. On a sturdier, dark brown outer panel the two compartments have been attached and turned while wet. The front compartment on the lid is made from linen attached to a leather panel, whereas the rear or main compartment is made from a softer, reddish-brown leather. The pouchlets which is attached to the rear compartment is of a soft, naturally coloured goat-skin. Finally, the purse’s parts have been joined together with a leather binding threaded through the layers. All other seams are made with a strong, three-treaded and waxed linen thread. The result turned out quite decent, although the outer panel feels a bit too sturdy and stiff. Next time I make a purse I’ll probably use a less stiff leather to this part as well.
Until recently, reenactors have had difficulties in reconstructing purses due to limited access to the archeological material, but thanks to the book Purses in Pieces by the late Dutch archaeologist Olaf Goubitz the knowledge on how these purses were constructed have been available. If one is to make serious reconstructions of medieval purses, this book is not only highly recommended, but next to a must-read.

Orsadräkt på G

Börjar äntligen bli dags att sy mig en egen orsadräkt. Har planerat att skaffa dräkt i ett par år nu, och efter en tur upp till Orsa förra veckan har jag det mesta av materialet. Besökte bl.a. en sömmerska som hade vänligheten att låta mig rita av hennes mönster till dräktens olika plagg, så nu är det egentligen bara att börja sy så fort jag är klar med mina pågående 1300-talsprojekt. Köpte mig också en stilig hatt av 1850-talstyp av en dräktskräddare och hattmakare i Rättvik.
Orsadräkten är en av Dalarnas – och Sveriges – allra äldsta och längst använda dräkter. Mansdräkten har tydliga drag av det tidiga 1600-talets barockmode, medan kvinnodräkten med sin ålderdomliga livkjol kan härledas ända till 1500-talet. Orsadräkten och de andra besläktade sockendräkterna i Ovansiljan berördes i stort sett inte alls av empirmodet, som annars fick ett så starkt genomslag i Dalarna och i resten av landet i början av 1800-talet, utan har intressant nog konserverat dessa påtagliga renässans- och barockdrag. Det är en rik och ömt vårdad dräkttradition som man envist hållit fast vid långt in på 1900-talet – fortfarande på 1920-talet var det inte helt ovanligt att äldre människor bar dräkt dagligen, och enstaka åldringar bar ännu dräktplagg så sent som på 50-talet. Dräktskicket började visserligen moderniseras och upplösas från och med 1870-talet, men i motsatts till närliggande Mora skedde utvecklingen mycket långsamt och den dräkt som bärs idag skiljer sig knappast mycket från den som bars för 200 eller t.o.m. 300 år sedan. Det är en dräkt som formats efter bygdens fattigdom och behov av rejäla plagg i kombination med påhittighet och hantverksflit. Enkla material såsom ofärgad gråvit vadmal kontrasteras mot vackra bandvävda band och kvinnornas omsorgsfullt broderade ässklänningär (halskläden). Orkar inte skriva mer nu så ni får hålla till godo på några fina gamla bilder på ossfok, orsafolk, i dräkt. Bilderna är från Orsa bildarkiv

Orsapar fotograferat i början av 1860-talet av C.E. Källström, en av de äldsta kända bilderna på ossfok. Mannen har waitwäst ("vitväst" = tröja) av ofärgad vadmal, och knibrakkorna (knäbyxorna) verkar vara av samma material. Under waitwästn en stjimpo (skinnförkläde), på benen de blå finsockorna och på fötterna skor med kraftig näversula och plös. Runt hatten är det mönstervävda attbånndet med tre tuppor (tofsar) av garn lindat. Kullan (hon verkar vara en kulla, dvs ogift flicka, eftersom den gifta kvinnans kelingatt saknas) har kasung (fårskinnströja), ässklä och flaxn (dok) på huvudet. Förklädet verkar vara av skinn, och då bör även kjolen vara av det materialet, s.k. nidåkasung.

Blecko Erik fotograferad med hustru på 1890-talet. Under waitwästn men över stjimpan har han det mörkblå högtidslivstycket (livstittj) av kläde eller vadmal. De traditionella näverskorna har ersatts med snörkängor, som blev populära både bland män och kvinnor under 1800-talets sista decennier. Kvinnan har en vikt och stärkt sjalett eller trasa över kelingattn, den gifta kvinnans hätta.

Baptistpastorn Dordlofva Erik Ersson från Stenberg på ett alteljéfoto från 1890-talet. Över den knäppta waiwästn bär han löngruttjen - den högtidliga långrocken av mörkblått kläde. På vintern bars den över den långa fårskinnspälsen då man skulle vara finklädd.

Barn från Hedgården fotograferade 1888. I slutet av 1800-talet blev det vanligt särskilt bland de yngre att komplettera de traditionella plaggen med "slims", dvs modeplagg som traditionellt inte hörde till dräkten. Kullan bär modern blus till traditionell magd och livkjol, medan den stående pojken har långbyxor till livstittj och waitwäst. Han har också till skillnad från den sittande pojken lagt undan stjimpan.

Skolklass från Skattungbyn fotograferad 1893. Alla pojkar har waitwäst, några har blå livstittj under medan andra har vita. Kullorna i bakre raden har alla slimsblusar, medan de som sitter i den främre har traditionella kasungar.

Ors Lars fotograferad kring förra sekelskiftet. Under stjimpans kant ser man tydligt de för Orsa utmärkande tupporna av stansat sämskskinn, som är fastsydda i linningen på stjinnbrakkorna, knäbyxorna av sämskskinn.

Micholsgården på 1920-talet. Den yngre generationen har helt övergått till slims, medan gåmbelfotji fortfarande envist håller fast vid traditionen.

Byskräddaren Pärar Juga från Skattungbyn fotograferad av solleröfotografen Karl Lärka 1920. Han har löngkasung av fårskinn, livstittj av sämskskinn och brett bälte med tre spännen. Över knäsockorna har han snosukkur - damasker av vadmal